Stefan Magnusson lämnar FCH-truppen. "Motivationsproblem" heter det. Självklart måste det vara frustrerande för en spelare som förra säsongen gjorde 66 poäng och toppade poängligan i div 2 att få begränsat med speltid. Det har bara blivit två mål i Superligan (och två mål i Ligacupen) för honom denna säsong trots en stark försäsong.

Två slutsatser:
1. Det går inte att per automatik förvänta sig succé av en spelare från lägre serier - oavsett om han gjort 100 poäng på en säsong.
2. Den spelartyp som överlägset mest värdefull men samtidigt minst uppmärksammad i ett Superligalag är komplementspelarna (även kallade bänknötare, lagspelare, slitvargar, lojala lirare), alltså de som inte har de mest framträdande rollerna och inte får spela så mycket när alla är friska. Fråga vilket storlag som helst i vilken idrott du vill. Det är inte stjärnorna som vinner titlar, det är lagspelarna.
Det är det som Malmös hockeylag ännu inte listat ut. Det är det som Manchester United är mycket väl medvetna om (räcker det att jag säger Ole-Gunnar Solskjaer?).
Det som är märkligt är att så få spelare är beredda att acceptera den rollen. De som gör det blir inte sällan stjärnor efter sju-åtta säsonger. Samtidigt finns det många spelare som har mångdubbelt mer talang som fått precis samma chans men när de närmar sig 30 är de istället poängkungar på dekis i div 3.
Det kan kännas trist att se matcher från bänken. Men är det verkligen så mycket roligare att harva i tvåan eller trean? Oavsett hur många poäng man gör?

Vad vet jag, själv har jag aldrig varit i närheten av att platsa ens i div 3 som spelare.